DEN 24e SMÄLLER DET!

GGIK120.SE Snart är det dags för fest! Vi närmar oss 1 000 (!) bokade biljetter och det är en vecka kvar till evenemanget. Säkerställ din plats redan idag – missa inte detta! Biljettalternativ: • Loge – plats för 12 personer. Ät och drick under hela matchen i en egen privat loge! • Terrassen – plats för 4 personer. Ät och drick under matchen. • Sittplats – välj valfri sittplats helt gratis och njut av ett grymt evenemang. • Hemmastå – för er som vill sjunga fram GGIK till 3 poäng. Alla biljetter bokas enkelt och gratis via ggik120.se. Loger bokas via mejl till info@ggik120.se – endast två loger kvar! Efter GGIK – Valbo kl. 15.00 visas även HV71 – Brynäs 18:00 i arenan. Barer, kiosker och restaurangen håller öppet hela dagen, och DJ-duon @bandellomusic står för musiken och stämningen. Vi ses den 24/1! 🎉 Evenemanget görs i samarbete med Brynäs IF Gävle GIK 0kommentarer

Lucka 16 – Maken till stjärna har vi aldrig sett igen

Det finns stjärnor – och så finns det de som blir måttstockar. Sådana som gör att alla som kommer efter jämförs mot dem, ofta utan att riktigt nå fram. I Gävle, och i svensk ishockey i stort, finns ett namn som ständigt återkommer när samtalet handlar om de allra största. Hans “Stöveln” Öberg. Född den 21 november 1926 i Hemlingby växte han upp i en tid då ishockeyn ännu inte riktigt hade hittat sin form. Isarna var ojämna, utrustningen enkel och framtiden för sporten långt ifrån självklar. Men det spelade ingen roll. För Stöveln handlade det aldrig om förutsättningar – utan om känsla, intelligens och en märklig förmåga att alltid göra rätt sak i rätt ögonblick. Han började som så många andra pojkar i området: på isen i Lergropen, där bandy dominerade och där skridskor ibland fick snöras fast på det som råkade finnas till hands. För Hans var det stövlar. Stora, blanka gummistövlar. Smeknamnet kom snabbt, och blev kvar för alltid. En barndomsvän beskrev det senare så här: “Hans och hans bror uppenbarade sig i svarta blänkande gummistövlar. Det var något nytt, nästan exotiskt. Vi andra avundades dem.” Det var där, på den frusna marken i Hemlingby, som grunden lades till en spelstil som skulle bli lika särpräglad som effektiv. Den långa vägen – hela vägen inom GGIK Hans “Stöveln” Öberg gick den långa, klassiska vägen inom Gävle GIK. Från pojklag, via juniorlag i början av 1940-talet, hela vägen upp till A-laget. Han var ingen spelare som dök upp färdig, han växte fram, år för år, match för match. När han slog igenom i seniorhockeyn var det inte med buller och bång, utan med något mycket mer bestående: spelintelligens, kyla och en nästan oförklarlig förmåga att avgöra matcher. Han såg spelet ett steg före alla andra. Där andra stressade, väntade Stöveln. Där andra sköt i första läget, tog han ett till skär, och placerade pucken där målvakten nyss hade varit. Debuten i Tre Kronor kom 1948, på Olympiastadion i Stockholm, mot Kanada. Matchen slutade 5–5. För svensk ishockey var det en sevärd tillställning. För Stöveln var det början på ett landslagsäventyr som skulle sträcka sig över ett helt decennium. Briljansen – och lugnet Det som gjorde Stöveln unik var inte bara hans poängproduktion, även om den var imponerande, utan hur han spelade. Han var aldrig hetsig. Aldrig yvig. Han gled fram över isen, ofta med den klassiska gula toppluvan, och såg nästan oberörd ut. Men så fort han fick pucken förändrades allt. Hans uppåkningar längs vänsterkanten blev legendariska. Försvarare visste exakt vad som skulle hända, och kunde ändå inte stoppa det. En liten rörelse, en specialvinkel, ett snabbt handledsskott som oftast slutade med pucken i nättaket. Det sades ibland att Stöveln var långsam. De som verkligen kunde ishockey visste bättre. Det var hans rörelsemönster som lurade ögat. Som lagkamraten Carlgustaf Gustafsson uttryckte det: “Om backarna nu var så snabba och Stöveln så långsam, varför tog de då aldrig pucken av honom?” En gentleman i en hård sport Under 22 säsonger i GGIK:s A-lag spelade Stöveln nästan varje match. Faktum är att han bara missade en enda seriematch, den allra sista, ödesmatchen 1964. På dessa 22 säsonger drog han på sig endast tre tvåminutersutvisningar. Tio säsonger i högsta serien hann passera innan han ens satt sin första gång i utvisningsbåset. När han väl fick två minuter för tripping kommenterade han det lakoniskt: “Han trampade på min klubba.” Den repliken har levt kvar nästan lika länge som hans mål. Guldår, VM-triumfer och pionjär utanför Stockholm Hans “Stöveln” Öberg var en av de allra första spelarna utanför Stockholmsområdet som tog en självklar plats i Tre Kronor. Tillsammans med Leksands Åke Lassas blev han en symbol för att ishockeyn hade vuxit sig stark i hela landet. Meriterna är smått osannolika: • VM-guld 1953 (Schweiz) – utsedd till turneringens bäste forward av IIHF • VM-guld 1957 (Moskva) • SM-guld med Gävle GIK 1957 • 162 landskamper, varav 126 A-landskamper med 97 mål • Guldpucken 1956/57 – bäste spelare i SM-slutspelet • Rinkens Riddare 1962/63 – ishockeyns gentleman • 17 säsonger i högsta serien, 259 matcher, 272 mål 1957 blev ett magiskt år. Samma år som GGIK tog sitt historiska SM-guld tog Stöveln sitt andra VM-guld. Det var också året då det stod klart: Gävle hade blivit en ishockeystad – på riktigt. En personlighet som bar ett lag, och en stad Stöveln var ingen högljudd ledare. Han skrek inte. Han slog sig inte för bröstet. Men när matcherna stod och vägde, när publiken höll andan, då var det ofta nummer 8 på Stövelns rygg som dök upp i rätt läge. Han var lika respekterad utanför isen som på den. Tillbakadragen, vänlig, men med en tydlig integritet. Bestämd när det behövdes, utan att någonsin höja rösten. Vid sidan av idrotten drev han från mitten av 1950-talet en cykel- och sportbutik i Gävle, senare i Hemlingby, som blev en institution i sig. En affär lika förknippad med kvalitet och pålitlighet som mannen bakom disken. Hall of Fame – ett självklart erkännande När Hans “Stöveln” Öberg 2012 valdes in i Svenska Hockey Hall of Fame (nummer 46) löd motiveringen bland annat: Hans “Stöveln” Öberg tillhörde de första spelarna utanför Stockholmsområdet som togs ut till Tre Kronor och fick vara med i VM-sammanhang. Han var främsta orsaken till att Gävle GIK blev en storklubb och höll sig kvar i högsta serien i 17 år. Han var också en av de justaste ishockeyspelare som förekommit på svenska rinkar. Det är svårt att formulera det bättre. En stjärna som inte går att ersätta Gävle har sett många stora ishockeynamn genom åren. Listan är lång, glänsande och imponerande. Men gång på gång återkommer man till samma slutsats: Maken till stjärna har vi aldrig sett igen. Hans “Stöveln” Öberg var inte bara först. Han var inte bara bäst. Han var, och är, en del av Gävles själ. ❤️💙❤️ Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se I morgon öppnar vi lucka 17 i jubileumskalendern. ❤️💙❤️ Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena. Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se Gävle GIK 0kommentarer

Lucka 15 – När GGIK förändrade svensk hockey för alltid

I dag talar vi om ishockey som en självklarhet. Om hallar med jämn is, fasta spelscheman, fystränare, videoanalys och skridskor som slipas efter individuella profiler. Men när ishockeyn först nådde Gävle var ingenting givet. Inte isen. Inte utrustningen. Inte ens om pucken skulle ligga stilla eller studsa iväg i en oväntad båge. Och ändå, eller kanske just därför, var det här, i det oförutsägbara och provisoriska, som GGIK kom att bli en av svensk ishockeys stora pionjärer. I Gästrikland dröjde det till vintern 1939 innan sporten fick ordentligt fäste. Den 2 februari invigdes isbanan vid Södra Fältskärsgatan i centrala Gävle. När domaren blåste i pipan och pucken släpptes i den första riktiga matchen var det få som anade att detta bara var början på en historia som skulle eka i decennier. GGIK kliver in, och gör det på sitt eget sätt GGIK deltog inte den allra första vintern, men när klubben väl klev in i ishockeyn säsongen 1939/40 gjorde man det med samma grundinställning som i alla andra sammanhang: om något var värt att göras, var det värt att göras ordentligt. Premiärmatchen spelades mot Brynäs IF och slutade med förlust, 1–2, men det var av mindre betydelse. Det viktiga var att GGIK nu var en del av den nya sporten, redo att lära, utvecklas och sätta sin egen prägel på spelet. Utrustningen var enkel, ibland närmast primitiv. Målvakterna stod i bandybenskydd, utespelarna bar fingerhandskar och klubborna var tunga, raka och långt ifrån dagens specialanpassade redskap. Vintrarna styrde allt, och en tidig vår kunde omintetgöra en hel serie. Ibland fick matcher skjutas upp, ibland dömdes tabeller efter bästa förmåga. Ingen klagade – man spelade när isen höll. Krigsåren när framtiden byggdes i tysthet När krigsåren kom och många seniorspelare kallades in till militärtjänst tvingades GGIK att lägga A-lagsverksamheten åt sidan. För en del klubbar blev detta början på slutet. För GGIK blev det i stället början på något annat. Juniorerna tog över, och gjorde det med en självklarhet som i efterhand känns nästan profetisk. Ett ungt lag, till stora delar bestående av killar från Gävle Läroverk, började vinna matcher, dominera distriktsmästerskap och bygga en kultur där laganda och ansvar vägde lika tungt som teknik och fysik. Det var här framtiden formades, här namn som senare skulle bli legendariska först hördes ropas från isen: Hans “Stöveln” Öberg. Hans “Isak” Isaksson. Carlgustaf Gustavsson. De visste det inte då, men de lade grunden till en av de mest framgångsrika epokerna i svensk klubbhockey. Resorna där laget blev ett lag Att åka på bortamatch var sällan en smidig historia. Det var tåg, långa väntetider, utrustning som bars i tygpåsar och klubbor som buntades ihop med snöre. Till Bollnäs bytte man om på hotell, till Warpen åkte man redan dagen innan för att vara säker på att hinna fram. På en resa spelade en spelare trots påssjuka, med en hals så svullen att lagkamraterna skämtade om att han bar puckarna där. På en annan resa lossnade hela lagets klubbor från tåghyllan och föll som ett träregn över en medspelare, vilket först möttes av tystnad, och sedan av ett skratt som studsade genom vagnen resten av resan hem. Det var långt ifrån bekvämt, men det var här, i de trånga kupéerna och på kalla perronger, som laget svetsades samman på riktigt. Upp i högsta serien och före sin tid När GGIK säsongen 1947/48 tog steget upp i division I, dåtidens högsta serie, var det inte bara ett sportsligt avancemang. Det var ett kliv in i en ny verklighet, med matcher mot Hammarby, Västerås och andra etablerade stormakter. Och här gjorde GGIK något som ingen annan hade gjort tidigare. Medan de flesta lag lade skridskorna på hyllan när isarna smälte, fortsatte GGIK att träna: löpning, styrka, kondition – organiserad sommarfys långt innan begreppet blivit standard. GGIK blev Sveriges första ishockeylag med systematisk fysträning på sommaren. Motståndarna log överseende. När hösten kom slutade de le. Godisbanan, publiken och en stad som bar sitt lag På Borgarskolans skolgård byggde GGIK sin egen isbana, med ideella krafter, spadar och en envishet som var lika delar föreningskultur och livsinställning. När banan invigdes strömmade publiken till, ibland i tusental, ibland i tiotusental sammanlagt över säsongerna. Lokalderbyna mot Huge blev folkfester. Matcherna mot Brynäs fick hela staden att hålla andan. GGIK var inte längre bara ett lag – det var något som Gävle samlades kring, diskuterade, bråkade om och älskade. SM-guldet som förändrade svensk ishockey Efter tre tidigare SM-finaler med förlust nådde allt sin kulmen säsongen 1956/57. Efter segrar, kval och dramatik väntade den avgörande matchen mot Djurgården på Johanneshov, inför över 18 000 åskådare. När slutsignalen ljöd och resultattavlan visade 3–2 till GGIK hade något större hänt än en matchseger. För första gången gick SM-guldet i ishockey till ett lag utanför Stockholmsregionen. Det var en symbolisk seger, inte bara för GGIK utan för hela landet, ett bevis på att ishockeyn växt ur huvudstadens kostym. Efteråt väntade belöningsresa till Italien, och för flera spelare blev mötet med pasta och espresso nästan lika minnesvärt som finalen. När en epok tog slut och arvet tog vid Åren därefter bjöd på både triumfer och prövningar. På matcher där GGIK vände till synes omöjliga underlägen, som när 1–5 mot Skellefteå förvandlades till 8–6. På publikrekord som slogs, om och om igen. Säsongen 1963/64 kom så nedflyttningen. Efter 17 år i högsta serien var en epok över. Men GGIK:s ishockey var långt ifrån slut. Juniorer fortsatte att vinna. Nya generationer tog vid. Samgåenden, omstarter och nya namn kom och gick. Men berättelsen om pionjärerna på naturis, om sommarfys innan det var modernt, om ett SM-guld som förändrade svensk ishockey, levde vidare – och gör det fortfarande. GGIK var först med mycket: Första SM-guldet utanför Stockholm. Första laget med organiserad sommarträning. Men framför allt var GGIK först med att visa att ishockey byggs av människor, att framgång föds ur gemenskap och att isen inte behöver vara perfekt – bara viljan. Det är därför historien fortfarande värmer. ❤️💙 Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se Gävle GIK 0kommentarer

Lucka 14 – Pelarsalongen: där dansen blev klubbens livlina

Det finns kapitel i GGIK:s historia som inte avgjordes på en idrottsplan. Som inte mättes i mål, poäng eller medaljer, men som ändå betydde allt. Pelarsalongen var ett sådant kapitel. En plats där dans, musik och gemenskap blev själva förutsättningen för att föreningen skulle överleva och utvecklas. Året var 1921, och tiderna var fortfarande osäkra. Första världskriget låg visserligen några år tillbaka, men försiktigheten levde kvar. GGIK:s styrelse, med pionjären Lars Rosén som både ordförande och sekreterare, beslutade först att ingen höstfest skulle hållas i Godtemplarträdgården, ”tiderna voro ej sådana”. Ändå, bara någon månad senare, fattades ett nytt beslut: klubben behövde pengar. Alltid behövde klubben pengar. Lösningen blev en basar eller större danstillställning under jullovet. Vad som hände med samvetet däremellan är oklart, men resultatet blev början på en tradition som skulle leva i nästan tre decennier. Eftersom arrangemanget skulle hållas under julferierna vände man sig till en skola. På Borgarskolan fick man napp. Rektorn gick med på att hyra ut gymnastiksalen, under ett tydligt villkor: ingen åverkan på lokalen. Ett löfte som gavs dyrt och heligt – om än, enligt senare berättelser, med korslagda fingrar bakom ryggen. Så snart eleverna lämnat skolan för jullovet förvandlades gymnastiksalen. Trävaruhandlare Nyberg levererade lass efter lass med virke. Ett dansgolv spikades fast, en estrad byggdes för orkestern, en garderob med plats för 600 vinterplagg växte fram längs ena väggen. På den andra restes stånd för lyckobrev, peka rätt, roulett och fruktförsäljning. På läktaren serverades kaffe och läsk. Allt var förstås helvitt – nykterhetslöftet var på fullaste allvar. Premiären ägde rum nyårsafton 1921. Entrén kostade 50 öre. Portarna öppnades klockan sju, och dansen pågick långt in på det nya året. Lokalen fylldes till brädden, och de som inte kom in stod utanför och ville inget hellre än att få ta sig in. Det hände till och med att polisen fick samla in övergivna ytterrockar från snödrivorna utanför, tillhörande unga män som försökt bluffa sig in genom att påstå att de ”bara varit ute och tagit lite frisk luft”. Succén var omedelbar. Idrottsbasaren, som tillställningen först kallades, blev en publiksuccé och en ekonomisk fullträff. Gymnastiksalen fylldes, och det gjorde klubbkassan också. Att det skulle bli en fortsättning var självklart. Med åren växte arrangemanget. Basaren blev fler till antalet under julloven, dekorationerna blev mer avancerade, och namnet förändrades. Pelarsalongen, snart kallad kort och gott Pelarn, föddes. Lokalen kunde förvandlas till en alpby, ett nordiskt vinterlandskap eller en praktfull sal med målade pelare. Dekoratören ”Kicken” Danielsson flyttade ofta in redan på julafton med färgpytsar, spritkök och kaffepanna, och lämnade inte förrän publiken stod i kö. Kvaliteten på musiken steg år för år. Från lokala orkestrar till några av Sveriges främsta dansband och solister. Jojjen Björklund, Håkan von Eichwald, Radioorkestern, Sune Waldimir, Eckert Lundin, Thore Ehrling, Seymours – listan är lång. Och så stjärnorna. Gösta Jonsson, Diana Miller, Sonia Sjöbeck, och inte minst Alice Babs, som bara 16 år gammal stod på estraden i Borgarskolans gymnastiksal och långt senare mindes framträdandena i Gävle med värme. Under nästan 30 år var Pelarsalongen en självklar del av Gävles nöjesliv. Här kunde ungdomen dansa, fira jul och nyår, och göra det under trygga och nyktra former. Samtidigt lades tusentals ideella arbetstimmar ner av GGIK:are som byggde, rev, bemannade garderober, serverade kaffe och såg till att allt fungerade. Men ingenting varar för evigt. När den nya Folkparken tog över som stadens stora nöjesarena tappade Pelarn sin roll. 1949 beslöt styrelsen att Pelarsalongen inte längre skulle byggas upp. Ändå lever minnet kvar. Av danskvällar, musik, skratt och av en gymnastiksal som varje vinter förvandlades till hjärtat i både föreningen och staden. ❤️💙 För utan Pelarsalongen hade mycket av GGIK:s idrottsliga historia aldrig blivit möjlig. I morgon öppnar vi lucka 15 i jubileumskalendern. ❤️💙 Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena. Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se Gävle GIK 0kommentarer

Lucka 13 – Damlaget som erövrade distriktet

Det fanns en tid då Gävle var en handbollsstad. En tid då det var lika självklart att spela handboll som fotboll och bandy, och då GGIK var en av de klubbar som bar sporten framåt. Historien börjar redan i början av 1930-talet, långt innan sporthallar och inomhusspel blivit norm. De första matcherna spelades utomhus på Lillgården i Strömsbro, mellan nykterhetslogerna. Handboll var sommaridrott, planen var gräs, ibland mer jord än gräs, och lagen bestod av nio spelare. Men viljan var desto större. När en försöksserie i Gästrikland drog i gång 1933 var GGIK med från start, och redan i den allra första klubbmatchen slog både A-laget och reservlaget I14:s IF. Ett 50-tal åskådare såg början på något som snabbt skulle växa. Under de följande åren tog handbollen fart. Profiler som “Horris” Fredriksson och Rune Westerberg satte sin prägel på spelet, medan Vicke Widell växte fram som en central gestalt både på planen och senare vid sidan av den. 1936 tog GGIK klivet upp i division II, och några år senare började det lukta riktigt stort. 1940 stod GGIK som seriesegrare utan en enda förlust och kvalade till division I. Motståndet var hårt, Västerås IK och Norrköpings AIS blev för svåra, men marginalerna var små. Drömmen om allsvenskan var högst påtaglig. Ännu starkare blev säsongen 1941/42, då A-lag, B-lag och juniorlag vann sina serier och klubben dessutom tog hem DM-guldet. Herrhandbollen hade nått sin höjdpunkt. Men samtidigt blev problemen allt tydligare. Lokalerna räckte inte till. Ex-hallen på Kungsbäck var långt ifrån en arena för ett lag med allsvenska ambitioner. Publiken uteblev, intäkterna minskade, och till slut tvingades herrlaget ta ett steg tillbaka, trots att kvaliteten fortfarande fanns där. När herrhandbollen började tappa mark var det i stället damsidan som bar traditionen vidare. Under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet växte en stark dam- och flickverksamhet fram, ledd av Vicke Widell. Resultaten lät inte vänta på sig. Redan tidigt stod det klart att Godis hade något särskilt på gång. 1963 blev ett av de mest framgångsrika åren i GGIK:s handbollshistoria. Att Godis vid den här tiden var bäst i distriktet rådde det inget tvivel om. Sex spelare togs ut till landskapslaget, och i utomhusspelet vann laget både serien och DM-finalen mot SHK slutade 4–1. Framgångarna fortsatte även inomhus. Seger i Gästrikeserien följdes av kval och avancemang till division II på nationell nivå. Klubben valde dock senare att avstå platsen. Kanske vägde erfarenheterna från tidigare år tungt, kanske spelade det in att Vicke Widell efter säsongen klev av, och att ansvaret nu låg på nye tränaren Rune Söderblom. I backspegeln framstår beslutet som klokt. Visserligen fortsatte Godis att dominera utomhusserien, men inomhus blev konkurrensen tuffare. Ändå förändrar det inte helhetsbilden: GGIK:s damhandboll hade nått en nivå som få andra klubbar i distriktet kunde mäta sig med. Under dessa år blev också Harry Kimhag en allt viktigare del av handbollens vardag i GGIK. Som tränare och ledare bar han verksamheten genom perioder när entusiasmen behövde lika mycket omsorg som taktiken. Harry stod för kontinuitet, lugn och ett djupt engagemang, egenskaper som betydde mycket i en sport där förutsättningarna ofta var sämre än viljan. Under 1960- och 70-talen var det framför allt dam- och flickhandbollen som höll handbollen levande i klubben. Flicklagen tog DM-guld, deltog i turneringar som Partille Cup, och träningskvällarna samlade 40–50 unga spelare. Det var liv, rörelse och framtidstro, även när herrhandbollen kämpade för sin överlevnad. Men lokalerna förblev ett sår som aldrig riktigt läkte. Utan riktiga hallar gick det inte att ta nästa steg, varken för damer eller herrar. Så småningom ebbade verksamheten ut. Ändå lever minnet kvar. Av fullsatta läktare, hårda matcher, episka dueller, och ett damlag 1963 som visade hur långt GGIK faktiskt kunde nå. Damhandbollen i GGIK nådde aldrig riktigt den nationella allsvenska nivån. Men på distriktsnivå satte laget standarden, inspirerade nästa generation och skapade ett arv som fortfarande värmer. Och kanske är det just där, i envisheten och gemenskapen, som handbollens verkliga segrar finns. I morgon öppnar vi lucka 14 i jubileumskalendern. ❤️💙 Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena. Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se Gävle GIK 0kommentarer

Lucka 12 – En sommardröm, byggd av ideella händer

Året var 1940. Ofred rådde i världen, framtiden var osäker, men mitt i allt detta tog GGIK ett beslut som skulle sätta spår i generationer. På Norrlandet, ut mot Bönan, införskaffades sommarhemmet Lindesberg. Ett ställe för vila, rekreation och samvaro. Ett andrum. Köpet gjordes till ett förmånligt pris, men eftersom klubben ännu inte var en registrerad förening fick en särskild byggnadsförening bildas: Byggnadsföreningen Lindesberg u.p.a. Den 20 juni 1940 vajade IOGT-flaggan för första gången över Lindesberg, vid en enkel men värdig invigningsfest. Då började ett kapitel som för många kom att betyda både slit och sommarlycka. För Lindesberg var aldrig bara ett sommarhem. Det var arbete – och mycket av det. Varje vår och sommar krävdes ideella krafter för att få platsen i skick. Det krattades löv, målades väggar, reparerades bryggor. Badstrand anlades, dansbana byggdes, golfbana och idrottsplan tog form, vatten drogs in och de omtalade ”hyddorna” uppfördes. Allt genom frivilliga insatser. Man minns de krökta ryggarna och de starka händerna. Namn som Bengt Dahlbäck, Oskar Lindkvist, Gottfrid Lindberg, Joel Melin, Oskar Norberg och Lennart Lundgren. Och inte minst Erik Olsson, ofta beskriven som de senare årens verkliga arbetsmyra. Även personer utanför klubben, som Strand, Ehrfelt och Wille Andersson, bidrog med tid och kraft. Lindesberg blev en plats för alla åldrar. Här badade man, drack kaffe, hyrde rum för några dagar eller en hel sommar. Loger och föreningar höll möten, idrottsmän förlade träningsläger hit, och gäster från när och fjärran återvände gärna. Och så var det tisdagsdanserna. När badvattnet i Lindesbergsviken försämrades tog dansen över. Ungdomar tog motorbåten Bimbo från Skeppsbron, steg i land vid bryggan, dansade hela kvällen, och for hem igen. Vissa somrar var Lindesberg framför allt dansens plats, andra somrar träningsläger eller utflyktsmål. Men ekonomin var alltid en kamp. Besöksantalet svängde, vädret ställde till det och kostnaderna för husmor och personal var svåra att bära. I årsberättelser från 50- och 60-talet återkom samma fråga: Hur gör vi Lindesberg mer attraktivt? Trots satsningar, som när virke från rivna Godtemplarträdgården fraktades ut 1951 för att rusta dansbanan, eller när medlemmar 1957 målade huset och lagade bryggan, gick kalkylen sällan ihop. Sommar efter sommar kämpade styrelsen vidare. Till slut gick det inte längre. 1966 såldes Lindesberg för 15 500 kronor. Några år senare revs byggnaderna i samband med industriplaner som aldrig blev verklighet. Ett kolkraftverk, eller senare ett stålverk, kom aldrig. Men Lindesberg försvann. Kvar blev minnena. Av somrar fyllda av arbete och skratt. Av danser på bryggan, träningsläger i kvällssol och kaffe efter badet. Och av devisen som en gång stod över porten: “Sommarhemmet blir vad du gör det till.” För GGIK blev Lindesberg just det. Inte den stora ekonomiska framgången – men en sommardröm, byggd av ideella händer och buren av gemenskap. I morgon öppnar vi lucka 13 i jubileumskalendern. ❤️💙 Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena. Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se Gävle GIK 0kommentarer

Visa fler nyheter