Lucka 19 – GGIK kom på idén med Stjärnserien

Tänk er det här: det är 1952, Gävle GIK:s halvårsmöte i Brantingsalen på Folkets Hus är avslutat, och en idé börjar ta form. Kurt Cedervall reser sig och säger att A-lagets spelare vill säkerställa klubbens framtid genom att ta hand om nästa generation. Pojklagen ska få namn efter A-lagsspelarna – och stjärnorna själva ska träna, coacha och spela med dem. Det var inte bara en idé, det var rena revolutionen i ungdomshockeyn: stjärnorna på isen med småkillarna på varje träning och match. Så föddes Stjärnserien, och rubrikerna i tidningen talade sitt tydliga språk: “Succé för Stjärnserien!” Bertil ”Bomben” Carlbaum blev den stora eldsjälen, och redan vid en träningskväll på Borgarskolan samlades 114 förväntansfulla puckungdomar. Ungdomarna delades upp i två divisioner, spelade 3x10 minuter effektiv tid, och GGIK stod för klubbor och tröjor. För en låg avgift fick de också följa sina idoler på A-lagsmatcherna – och vilken motivation det blev! Det var inte bara lek – det var lärande, inspiration och ett sätt att forma framtidens GGIK-spelare. Namn som Clarence Carlsson, Lill-Stöveln Öberg, Göte ”Kalven” Hansson, Göran ”Skitten” Hedlund, Ove ”Rosa” Rosengren och Leif Ingeman började sina resor i Stjärnserien och tog sedan steget upp i A-laget, precis som visionen varit. Evenemangen var mer än bara hockey. På Nynäsgården väntade saft, bullar och festligheter, där de unga spelarna kunde fira efter avslutade matcher och inspireras av tecknade filmer och Stanley Cup-höjdpunkter. Och som alltid fanns det diplom och priser till alla deltagare – för att varje liten insats skulle kännas betydelsefull. Med åren växte Stjärnserien. Från ishockeyn spred konceptet sig till fotboll och tillfälligt även handboll, även om handbollen inte kunde fortsätta på grund av brist på träningshallar. På fotbollsplanen blev Stjärnserien en succé i samma anda: lekfulla lagnamn, entusiasm och rivalitet. Vem kunde glömma laget Juventus från 1974 med Thomas Magnusson (senare känd som Di-Leva) som stjärnspelare och målskytt? När isstadion öppnade 1956 flyttades GGIK:s hockeybanan från Borgarskolan till Nynäsgården. Där tog Kurt Gustafsson och Ola Fridén över ledarskapet, och Stjärnserien fortsatte växa – på 1970-talet ansvarade Curre Larsson på kansliet för organisationen, och rapporterna talar om hundratals ungdomar, livliga diskussioner om lagens namn och stor stolthet hos både ledare och spelare. Idéen var unik: idolerna blev ledare. CarlGustaf Gustafsson, back i laget som blev svenska mästare 1957, minns: ”Förbaskat roligt var det dessutom!” Och det tyckte ungdomarna också. Fantasin och engagemanget på isen, kombinerat med stjärnornas tid och energi, gjorde GGIK:s ungdomsverksamhet till ett föredöme. I takt med åren fortsatte serierna att locka stora antal deltagare, och talangfulla spelare som Daniel Casselståhl, Jonas Stark, Niklas Wikegård, Conny Silfverberg, Göran Sjöberg, Anders Carlsson, Björn Åkerblom, Per Hedenström, Jonas Johnson, Micke Lind och Andreas Dackell passerade alla genom Stjärnserien. Lagen hade fantasifulla namn: Globe Trotters, Dynamo, Montreal, Forsby, Boston och Ankeborg. Stavningen var ibland en utmaning för kansliet, men stoltheten var total – att spela i Stjärnserien var stort, och varje deltagare visste att de var en del av något unikt. Under de sista åren av Stjärnserien, fram till 1982, var det inte bara pojkar som deltog – fler och fler flicklag började dyka upp, vilket visade att GGIK:s ungdomsverksamhet var inkluderande och framåtblickande redan då. Och även om handbollen inte kunde fortsätta, lämnade den ett kort men tydligt spår: idén med att låta äldre spelare engagera sig i ungdomsverksamheten var banbrytande. Idag, när man tittar tillbaka på Stjärnserien, är det svårt att inte le. Idén från 1952 var enkel men genial: låt A-lagets stjärnor investera tid och energi i nästa generation, och resultatet blev en kraftfull tradition av gemenskap, talangutveckling och glädje på isen. GGIK skapade en trend som spred sig långt utanför Gävles gränser, och många av de ungdomar som stod på isen den där första vintern 1952 minns fortfarande Stjärnserien med värme, stolthet och en gnutta nostalgi. Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se I morgon öppnar vi lucka 20 i jubileumskalendern. ❤️💙 Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena. Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se Gävle GIK 0kommentarer

Lucka 18 – När GGIK tog ungdomsfotbollen i egna händer

På 1970-talet fanns det ett problem som såg stort ut på pappret men var ännu större i verkligheten: ungdomar under 15 år i Gästrikland hade ingenstans att spela fotboll. Serier för de yngre fanns helt enkelt inte. Men där andra såg hinder, såg två gamla Gefle IF-kompisar, Curre Larsson och Janne Berggren, en möjlighet. Curre, nu ungdomsledare i GGIK, och Janne, i IK Puck, hade fullt upp med att engagera sina egna pojklag i de lägre tonåren. Alla var sugna på att spela, men det fanns inga matcher, inga serier, inget organiserat spel. När de kontaktade Gestriklands Fotbollförbund var svaret kyligt: — Gör det själva. Och det gjorde de. 1970–1973 började Curre och Janne med det som först kallades Knatteserien för pojkar 13 och 14 år. Trots att många av lagen aldrig spelat organiserad fotboll tidigare anmälde 15 lag första året. Redan från början präglades serien av glädje, kamratskap och kreativ frihet. Regler som att alla inkast kunde göras om, obegränsat antal avbytare, och insparkar vid straffområdeslinjen skapade ett spel där barnen fick testa och utvecklas utan press. 1973 tog serien ett första stort steg: PUMA-trofén föddes när Bernt Karlsson på Elof Malmbergs ställde upp med trofé till vinnarna och diplom till alla spelare i alla lag. Fantastiskt nog hade även P12-laget tillkommit och antalet lag hade vuxit till 33. Ungdomsfotbollen i Gästrikland var inte längre en idé – den var ett växande fenomen. Ledarna fick komma med egna idéer. Varje vår samlades de på Nynäsgården för att diskutera spelprogram, lottning och regler. Denna medbestämmandekultur gjorde serien unik. Spelarna och deras ledare kände att deras insatser betydde något, och att alla idéer var värda att prövas. Det var här grundstenarna till en framgångsrik ungdomsfotbollskultur lades. 1977 tog Snögrens Sport över namnet, och nu var även P10-laget med i 11-mannaspel. Serien fortsatte växa och dra till sig lag från hela Gästrikland – ja, till och med Sandviken-lagen ville vara med. Ovansjö-Ringen, som tidigare lockat ungdomslag runt Sandviken, tappade sin betydelse när alla ville spela i Snögrens Trofén. Antalet deltagande lag steg år för år, och 1981–1982 ansvarade GGIK för all pojkfotboll i distriktet från P15 ner till P10. Med tiden infördes 7-mannafotboll för de yngsta lagen, men det krävde sina förhandlingar med förbundet och Svenska Fotbollförbundet. GGIK kämpade, skrev brev och argumenterade, och såg till att barnen fick spela på bästa möjliga sätt – även om det ibland krävde att man fick tänka utanför ramarna. 1984 växte Snögrens Trofén ytterligare när Snögrens Hederspris introducerades. Nu fick även de lag som låg sist i tabellen spela finaler på Sätravallen, vilket gav alla spelare en magisk upplevelse och en känsla av delaktighet. Den säsongen spelades 355 matcher och 81 lag deltog i 7-manna. Det var ungdomsfotboll på högsta nivå, på en lokal som andades engagemang, glädje och gemenskap. Och precis som med alla framgångsrika projekt kom slutet – lite abrupt. Den 31 januari 1990 kom beskedet: Gästriklands Fotbollförbund skulle ta över arrangemanget, och GGIK kunde inte längre få sanktion för de yngsta åldersgrupperna. Curre Larsson blev förstås arg och upprörd, inte för att förbundet tog över, utan för att de inte diskuterade det med honom. Men efter 20 år av pionjärarbete kunde GGIK:s medlemmar i alla fall luta sig tillbaka, stolta över att ha startat något som hade förändrat ungdomsfotbollen i hela Gästrikland. Snögrens Trofén är ett bevis på att initiativ, envishet och kärlek till sporten kan skapa något som varar långt efter att pionjärerna själva dragit sig tillbaka. Från en enkel idé mellan två gamla klubbkompisar till ett av de mest betydelsefulla ungdomsprojekten i Gästriklands historia. Det är GGIK när det är som bäst. ❤️💙 Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se I morgon öppnar vi lucka 19 i jubileumskalendern. ❤️💙 Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena. Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se Gävle GIK 0kommentarer

50/50-lotteriet för jubileumsmatchen är igång!

50/50 – ta chansen att vinna halva potten! 💰 👉 clubs.clubmate.se/ggikhockey Med över 1 000 bokade biljetter i nuläget kan det bli en riktigt stor pott! En vecka kvar – säkra dina lotter redan nu ❤️💙 Vi ses den 24/1! 🎉 Gävle GIK 0kommentarer

Lucka 17 – Bandyn som banade väg för GGIK:s hockeyhjältar

Innan pucken började rulla på isen och SM-guld fyllde Gävle GIK:s hyllor, fanns det en annan sport som värmde klubbens hjärtan: bandy. Redan 1926 tog GGIK upp bandyn på programmet, och det var framför allt de redan sammansvetsade fotbollsgrabbarna som ville pröva något nytt. För de flesta var det första gången de stod på en bandyplan, men bristen på erfarenhet vägdes upp av en stark gemenskap, kamratskap och laganda. Ett tydligt exempel på detta engagemang var Kalle Karlsson från Valbo, som trots skiftarbete i Mackmyra en kall vintermorgon cyklade in till Gävle för träning när termometern visade minus 25 grader och klockan knappt slagit sex. Att spela bandy var inte alltid bekvämt eller lätt, men när ett sådant driv och engagemang fanns i laget blev varje träning och match en fest av vilja och uthållighet. Debuten kom mot Kastet, sedermera Huge, och även om det blev en knapp förlust med 0–2, visade GGIK att inställningen var stark. Klubben började spela i reservlagsserien, där motståndet bestod av etablerade lag som Skutskär, Gefle IF och Brynäs. Här växlade segrar med förluster – en storseger mot GIF, en kämpainsats mot Skutskär som slutade 3–2, och utbyten med Uppsala Godtemplare, där man fick möta spelare av högsta klass, som Sicke Jansson. Trots dessa framgångar blev bandyn aldrig någon långvarig stor sport inom GGIK. Efter ett tiotal år fick bandyklubborna ge plats för ishockeyn, som snabbt tog över både föreningen och stadens intresse. Men även om bandyn lades åt sidan, hade den lämnat ett bestående arv. Många av de spelare som senare skulle bli legendarer i GGIK:s ishockeylag, bland andra Helge Vestin, Sven Lundkvist, Erik Sohlén, Horace Fredriksson, Sven Andersson, Hjalmar Törnkvist, Bertil Sohlén, Erik Forsell, Sigge Vestin och Erik Nyström, hade sina första erfarenheter av taktik, skott och spelintelligens på bandyplanen. Det var där de lärde sig samarbete, uthållighet och laganda – egenskaper som blev lika viktiga som teknik och styrka när de senare tog steget till ishockeyn. På bandyplanen i Lergropen i Hemlingby utvecklade killarna de färdigheter som skulle göra dem till skickliga hockeyspelare. Det handlade inte bara om skott och dribblingar, utan även om förståelse för spelets rytm, positionering och timing. När de mötte SAIK, Forsbacka och Skutskär i mer eller mindre lekfulla turneringar, tränade de på att fatta snabba beslut, kommunicera i laget och behålla lugnet även när matcherna blev jämna och hårda. Till syvende och sist visar bandyepoken att varje stor framgång har sina rötter i små, tidiga erfarenheter. Det handlar om att träna i minusgrader, kämpa på leriga och ojämna planer, och ändå stå upp tillsammans som ett lag. Det handlar om att lära sig respekt, samarbete och passion – värderingar som inte försvinner när sporten byts ut, utan som följer med spelarna, klubben och hela staden. Idag, när vi blickar tillbaka på GGIK:s imponerande ishockeyhistoria med SM-guld, VM-medaljer och landslagsspelare som Hans “Stöveln” Öberg, är det lätt att glömma att grunden lades på bandyplanen. Men utan de där första stapplande skären, de kalla vintermorgnarna och de små triumferna i Hemlingby, hade Gävle GIK:s ishockeyhjältar aldrig blivit de legender vi minns idag. Bandyn var början – och i den början finns en värme, glädje och gemenskap som fortfarande lever kvar i GGIK:s historia. ❤️💙❤️ Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se I morgon öppnar vi lucka 18 i jubileumskalendern. ❤️💙❤️ Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena. Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se Gävle GIK 0kommentarer

DEN 24e SMÄLLER DET!

GGIK120.SE Snart är det dags för fest! Vi närmar oss 1 000 (!) bokade biljetter och det är en vecka kvar till evenemanget. Säkerställ din plats redan idag – missa inte detta! Biljettalternativ: • Loge – plats för 12 personer. Ät och drick under hela matchen i en egen privat loge! • Terrassen – plats för 4 personer. Ät och drick under matchen. • Sittplats – välj valfri sittplats helt gratis och njut av ett grymt evenemang. • Hemmastå – för er som vill sjunga fram GGIK till 3 poäng. Alla biljetter bokas enkelt och gratis via ggik120.se. Loger bokas via mejl till info@ggik120.se – endast två loger kvar! Efter GGIK – Valbo kl. 15.00 visas även HV71 – Brynäs 18:00 i arenan. Barer, kiosker och restaurangen håller öppet hela dagen, och DJ-duon @bandellomusic står för musiken och stämningen. Vi ses den 24/1! 🎉 Evenemanget görs i samarbete med Brynäs IF Gävle GIK 0kommentarer

Lucka 16 – Maken till stjärna har vi aldrig sett igen

Det finns stjärnor – och så finns det de som blir måttstockar. Sådana som gör att alla som kommer efter jämförs mot dem, ofta utan att riktigt nå fram. I Gävle, och i svensk ishockey i stort, finns ett namn som ständigt återkommer när samtalet handlar om de allra största. Hans “Stöveln” Öberg. Född den 21 november 1926 i Hemlingby växte han upp i en tid då ishockeyn ännu inte riktigt hade hittat sin form. Isarna var ojämna, utrustningen enkel och framtiden för sporten långt ifrån självklar. Men det spelade ingen roll. För Stöveln handlade det aldrig om förutsättningar – utan om känsla, intelligens och en märklig förmåga att alltid göra rätt sak i rätt ögonblick. Han började som så många andra pojkar i området: på isen i Lergropen, där bandy dominerade och där skridskor ibland fick snöras fast på det som råkade finnas till hands. För Hans var det stövlar. Stora, blanka gummistövlar. Smeknamnet kom snabbt, och blev kvar för alltid. En barndomsvän beskrev det senare så här: “Hans och hans bror uppenbarade sig i svarta blänkande gummistövlar. Det var något nytt, nästan exotiskt. Vi andra avundades dem.” Det var där, på den frusna marken i Hemlingby, som grunden lades till en spelstil som skulle bli lika särpräglad som effektiv. Den långa vägen – hela vägen inom GGIK Hans “Stöveln” Öberg gick den långa, klassiska vägen inom Gävle GIK. Från pojklag, via juniorlag i början av 1940-talet, hela vägen upp till A-laget. Han var ingen spelare som dök upp färdig, han växte fram, år för år, match för match. När han slog igenom i seniorhockeyn var det inte med buller och bång, utan med något mycket mer bestående: spelintelligens, kyla och en nästan oförklarlig förmåga att avgöra matcher. Han såg spelet ett steg före alla andra. Där andra stressade, väntade Stöveln. Där andra sköt i första läget, tog han ett till skär, och placerade pucken där målvakten nyss hade varit. Debuten i Tre Kronor kom 1948, på Olympiastadion i Stockholm, mot Kanada. Matchen slutade 5–5. För svensk ishockey var det en sevärd tillställning. För Stöveln var det början på ett landslagsäventyr som skulle sträcka sig över ett helt decennium. Briljansen – och lugnet Det som gjorde Stöveln unik var inte bara hans poängproduktion, även om den var imponerande, utan hur han spelade. Han var aldrig hetsig. Aldrig yvig. Han gled fram över isen, ofta med den klassiska gula toppluvan, och såg nästan oberörd ut. Men så fort han fick pucken förändrades allt. Hans uppåkningar längs vänsterkanten blev legendariska. Försvarare visste exakt vad som skulle hända, och kunde ändå inte stoppa det. En liten rörelse, en specialvinkel, ett snabbt handledsskott som oftast slutade med pucken i nättaket. Det sades ibland att Stöveln var långsam. De som verkligen kunde ishockey visste bättre. Det var hans rörelsemönster som lurade ögat. Som lagkamraten Carlgustaf Gustafsson uttryckte det: “Om backarna nu var så snabba och Stöveln så långsam, varför tog de då aldrig pucken av honom?” En gentleman i en hård sport Under 22 säsonger i GGIK:s A-lag spelade Stöveln nästan varje match. Faktum är att han bara missade en enda seriematch, den allra sista, ödesmatchen 1964. På dessa 22 säsonger drog han på sig endast tre tvåminutersutvisningar. Tio säsonger i högsta serien hann passera innan han ens satt sin första gång i utvisningsbåset. När han väl fick två minuter för tripping kommenterade han det lakoniskt: “Han trampade på min klubba.” Den repliken har levt kvar nästan lika länge som hans mål. Guldår, VM-triumfer och pionjär utanför Stockholm Hans “Stöveln” Öberg var en av de allra första spelarna utanför Stockholmsområdet som tog en självklar plats i Tre Kronor. Tillsammans med Leksands Åke Lassas blev han en symbol för att ishockeyn hade vuxit sig stark i hela landet. Meriterna är smått osannolika: • VM-guld 1953 (Schweiz) – utsedd till turneringens bäste forward av IIHF • VM-guld 1957 (Moskva) • SM-guld med Gävle GIK 1957 • 162 landskamper, varav 126 A-landskamper med 97 mål • Guldpucken 1956/57 – bäste spelare i SM-slutspelet • Rinkens Riddare 1962/63 – ishockeyns gentleman • 17 säsonger i högsta serien, 259 matcher, 272 mål 1957 blev ett magiskt år. Samma år som GGIK tog sitt historiska SM-guld tog Stöveln sitt andra VM-guld. Det var också året då det stod klart: Gävle hade blivit en ishockeystad – på riktigt. En personlighet som bar ett lag, och en stad Stöveln var ingen högljudd ledare. Han skrek inte. Han slog sig inte för bröstet. Men när matcherna stod och vägde, när publiken höll andan, då var det ofta nummer 8 på Stövelns rygg som dök upp i rätt läge. Han var lika respekterad utanför isen som på den. Tillbakadragen, vänlig, men med en tydlig integritet. Bestämd när det behövdes, utan att någonsin höja rösten. Vid sidan av idrotten drev han från mitten av 1950-talet en cykel- och sportbutik i Gävle, senare i Hemlingby, som blev en institution i sig. En affär lika förknippad med kvalitet och pålitlighet som mannen bakom disken. Hall of Fame – ett självklart erkännande När Hans “Stöveln” Öberg 2012 valdes in i Svenska Hockey Hall of Fame (nummer 46) löd motiveringen bland annat: Hans “Stöveln” Öberg tillhörde de första spelarna utanför Stockholmsområdet som togs ut till Tre Kronor och fick vara med i VM-sammanhang. Han var främsta orsaken till att Gävle GIK blev en storklubb och höll sig kvar i högsta serien i 17 år. Han var också en av de justaste ishockeyspelare som förekommit på svenska rinkar. Det är svårt att formulera det bättre. En stjärna som inte går att ersätta Gävle har sett många stora ishockeynamn genom åren. Listan är lång, glänsande och imponerande. Men gång på gång återkommer man till samma slutsats: Maken till stjärna har vi aldrig sett igen. Hans “Stöveln” Öberg var inte bara först. Han var inte bara bäst. Han var, och är, en del av Gävles själ. ❤️💙❤️ Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se I morgon öppnar vi lucka 17 i jubileumskalendern. ❤️💙❤️ Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena. Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se Gävle GIK 0kommentarer

Visa fler nyheter