Lucka 15 – När GGIK förändrade svensk hockey för alltid

I dag talar vi om ishockey som en självklarhet. Om hallar med jämn is, fasta spelscheman, fystränare, videoanalys och skridskor som slipas efter individuella profiler. Men när ishockeyn först nådde Gävle var ingenting givet. Inte isen. Inte utrustningen. Inte ens om pucken skulle ligga stilla eller studsa iväg i en oväntad båge. Och ändå, eller kanske just därför, var det här, i det oförutsägbara och provisoriska, som GGIK kom att bli en av svensk ishockeys stora pionjärer. I Gästrikland dröjde det till vintern 1939 innan sporten fick ordentligt fäste. Den 2 februari invigdes isbanan vid Södra Fältskärsgatan i centrala Gävle. När domaren blåste i pipan och pucken släpptes i den första riktiga matchen var det få som anade att detta bara var början på en historia som skulle eka i decennier. GGIK kliver in, och gör det på sitt eget sätt GGIK deltog inte den allra första vintern, men när klubben väl klev in i ishockeyn säsongen 1939/40 gjorde man det med samma grundinställning som i alla andra sammanhang: om något var värt att göras, var det värt att göras ordentligt. Premiärmatchen spelades mot Brynäs IF och slutade med förlust, 1–2, men det var av mindre betydelse. Det viktiga var att GGIK nu var en del av den nya sporten, redo att lära, utvecklas och sätta sin egen prägel på spelet. Utrustningen var enkel, ibland närmast primitiv. Målvakterna stod i bandybenskydd, utespelarna bar fingerhandskar och klubborna var tunga, raka och långt ifrån dagens specialanpassade redskap. Vintrarna styrde allt, och en tidig vår kunde omintetgöra en hel serie. Ibland fick matcher skjutas upp, ibland dömdes tabeller efter bästa förmåga. Ingen klagade – man spelade när isen höll. Krigsåren när framtiden byggdes i tysthet När krigsåren kom och många seniorspelare kallades in till militärtjänst tvingades GGIK att lägga A-lagsverksamheten åt sidan. För en del klubbar blev detta början på slutet. För GGIK blev det i stället början på något annat. Juniorerna tog över, och gjorde det med en självklarhet som i efterhand känns nästan profetisk. Ett ungt lag, till stora delar bestående av killar från Gävle Läroverk, började vinna matcher, dominera distriktsmästerskap och bygga en kultur där laganda och ansvar vägde lika tungt som teknik och fysik. Det var här framtiden formades, här namn som senare skulle bli legendariska först hördes ropas från isen: Hans “Stöveln” Öberg. Hans “Isak” Isaksson. Carlgustaf Gustavsson. De visste det inte då, men de lade grunden till en av de mest framgångsrika epokerna i svensk klubbhockey. Resorna där laget blev ett lag Att åka på bortamatch var sällan en smidig historia. Det var tåg, långa väntetider, utrustning som bars i tygpåsar och klubbor som buntades ihop med snöre. Till Bollnäs bytte man om på hotell, till Warpen åkte man redan dagen innan för att vara säker på att hinna fram. På en resa spelade en spelare trots påssjuka, med en hals så svullen att lagkamraterna skämtade om att han bar puckarna där. På en annan resa lossnade hela lagets klubbor från tåghyllan och föll som ett träregn över en medspelare, vilket först möttes av tystnad, och sedan av ett skratt som studsade genom vagnen resten av resan hem. Det var långt ifrån bekvämt, men det var här, i de trånga kupéerna och på kalla perronger, som laget svetsades samman på riktigt. Upp i högsta serien och före sin tid När GGIK säsongen 1947/48 tog steget upp i division I, dåtidens högsta serie, var det inte bara ett sportsligt avancemang. Det var ett kliv in i en ny verklighet, med matcher mot Hammarby, Västerås och andra etablerade stormakter. Och här gjorde GGIK något som ingen annan hade gjort tidigare. Medan de flesta lag lade skridskorna på hyllan när isarna smälte, fortsatte GGIK att träna: löpning, styrka, kondition – organiserad sommarfys långt innan begreppet blivit standard. GGIK blev Sveriges första ishockeylag med systematisk fysträning på sommaren. Motståndarna log överseende. När hösten kom slutade de le. Godisbanan, publiken och en stad som bar sitt lag På Borgarskolans skolgård byggde GGIK sin egen isbana, med ideella krafter, spadar och en envishet som var lika delar föreningskultur och livsinställning. När banan invigdes strömmade publiken till, ibland i tusental, ibland i tiotusental sammanlagt över säsongerna. Lokalderbyna mot Huge blev folkfester. Matcherna mot Brynäs fick hela staden att hålla andan. GGIK var inte längre bara ett lag – det var något som Gävle samlades kring, diskuterade, bråkade om och älskade. SM-guldet som förändrade svensk ishockey Efter tre tidigare SM-finaler med förlust nådde allt sin kulmen säsongen 1956/57. Efter segrar, kval och dramatik väntade den avgörande matchen mot Djurgården på Johanneshov, inför över 18 000 åskådare. När slutsignalen ljöd och resultattavlan visade 3–2 till GGIK hade något större hänt än en matchseger. För första gången gick SM-guldet i ishockey till ett lag utanför Stockholmsregionen. Det var en symbolisk seger, inte bara för GGIK utan för hela landet, ett bevis på att ishockeyn växt ur huvudstadens kostym. Efteråt väntade belöningsresa till Italien, och för flera spelare blev mötet med pasta och espresso nästan lika minnesvärt som finalen. När en epok tog slut och arvet tog vid Åren därefter bjöd på både triumfer och prövningar. På matcher där GGIK vände till synes omöjliga underlägen, som när 1–5 mot Skellefteå förvandlades till 8–6. På publikrekord som slogs, om och om igen. Säsongen 1963/64 kom så nedflyttningen. Efter 17 år i högsta serien var en epok över. Men GGIK:s ishockey var långt ifrån slut. Juniorer fortsatte att vinna. Nya generationer tog vid. Samgåenden, omstarter och nya namn kom och gick. Men berättelsen om pionjärerna på naturis, om sommarfys innan det var modernt, om ett SM-guld som förändrade svensk ishockey, levde vidare – och gör det fortfarande. GGIK var först med mycket: Första SM-guldet utanför Stockholm. Första laget med organiserad sommarträning. Men framför allt var GGIK först med att visa att ishockey byggs av människor, att framgång föds ur gemenskap och att isen inte behöver vara perfekt – bara viljan. Det är därför historien fortfarande värmer. ❤️💙 Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se Gävle GIK 0kommentarer

Lucka 14 – Pelarsalongen: där dansen blev klubbens livlina

Det finns kapitel i GGIK:s historia som inte avgjordes på en idrottsplan. Som inte mättes i mål, poäng eller medaljer, men som ändå betydde allt. Pelarsalongen var ett sådant kapitel. En plats där dans, musik och gemenskap blev själva förutsättningen för att föreningen skulle överleva och utvecklas. Året var 1921, och tiderna var fortfarande osäkra. Första världskriget låg visserligen några år tillbaka, men försiktigheten levde kvar. GGIK:s styrelse, med pionjären Lars Rosén som både ordförande och sekreterare, beslutade först att ingen höstfest skulle hållas i Godtemplarträdgården, ”tiderna voro ej sådana”. Ändå, bara någon månad senare, fattades ett nytt beslut: klubben behövde pengar. Alltid behövde klubben pengar. Lösningen blev en basar eller större danstillställning under jullovet. Vad som hände med samvetet däremellan är oklart, men resultatet blev början på en tradition som skulle leva i nästan tre decennier. Eftersom arrangemanget skulle hållas under julferierna vände man sig till en skola. På Borgarskolan fick man napp. Rektorn gick med på att hyra ut gymnastiksalen, under ett tydligt villkor: ingen åverkan på lokalen. Ett löfte som gavs dyrt och heligt – om än, enligt senare berättelser, med korslagda fingrar bakom ryggen. Så snart eleverna lämnat skolan för jullovet förvandlades gymnastiksalen. Trävaruhandlare Nyberg levererade lass efter lass med virke. Ett dansgolv spikades fast, en estrad byggdes för orkestern, en garderob med plats för 600 vinterplagg växte fram längs ena väggen. På den andra restes stånd för lyckobrev, peka rätt, roulett och fruktförsäljning. På läktaren serverades kaffe och läsk. Allt var förstås helvitt – nykterhetslöftet var på fullaste allvar. Premiären ägde rum nyårsafton 1921. Entrén kostade 50 öre. Portarna öppnades klockan sju, och dansen pågick långt in på det nya året. Lokalen fylldes till brädden, och de som inte kom in stod utanför och ville inget hellre än att få ta sig in. Det hände till och med att polisen fick samla in övergivna ytterrockar från snödrivorna utanför, tillhörande unga män som försökt bluffa sig in genom att påstå att de ”bara varit ute och tagit lite frisk luft”. Succén var omedelbar. Idrottsbasaren, som tillställningen först kallades, blev en publiksuccé och en ekonomisk fullträff. Gymnastiksalen fylldes, och det gjorde klubbkassan också. Att det skulle bli en fortsättning var självklart. Med åren växte arrangemanget. Basaren blev fler till antalet under julloven, dekorationerna blev mer avancerade, och namnet förändrades. Pelarsalongen, snart kallad kort och gott Pelarn, föddes. Lokalen kunde förvandlas till en alpby, ett nordiskt vinterlandskap eller en praktfull sal med målade pelare. Dekoratören ”Kicken” Danielsson flyttade ofta in redan på julafton med färgpytsar, spritkök och kaffepanna, och lämnade inte förrän publiken stod i kö. Kvaliteten på musiken steg år för år. Från lokala orkestrar till några av Sveriges främsta dansband och solister. Jojjen Björklund, Håkan von Eichwald, Radioorkestern, Sune Waldimir, Eckert Lundin, Thore Ehrling, Seymours – listan är lång. Och så stjärnorna. Gösta Jonsson, Diana Miller, Sonia Sjöbeck, och inte minst Alice Babs, som bara 16 år gammal stod på estraden i Borgarskolans gymnastiksal och långt senare mindes framträdandena i Gävle med värme. Under nästan 30 år var Pelarsalongen en självklar del av Gävles nöjesliv. Här kunde ungdomen dansa, fira jul och nyår, och göra det under trygga och nyktra former. Samtidigt lades tusentals ideella arbetstimmar ner av GGIK:are som byggde, rev, bemannade garderober, serverade kaffe och såg till att allt fungerade. Men ingenting varar för evigt. När den nya Folkparken tog över som stadens stora nöjesarena tappade Pelarn sin roll. 1949 beslöt styrelsen att Pelarsalongen inte längre skulle byggas upp. Ändå lever minnet kvar. Av danskvällar, musik, skratt och av en gymnastiksal som varje vinter förvandlades till hjärtat i både föreningen och staden. ❤️💙 För utan Pelarsalongen hade mycket av GGIK:s idrottsliga historia aldrig blivit möjlig. I morgon öppnar vi lucka 15 i jubileumskalendern. ❤️💙 Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena. Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se Gävle GIK 0kommentarer

Lucka 13 – Damlaget som erövrade distriktet

Det fanns en tid då Gävle var en handbollsstad. En tid då det var lika självklart att spela handboll som fotboll och bandy, och då GGIK var en av de klubbar som bar sporten framåt. Historien börjar redan i början av 1930-talet, långt innan sporthallar och inomhusspel blivit norm. De första matcherna spelades utomhus på Lillgården i Strömsbro, mellan nykterhetslogerna. Handboll var sommaridrott, planen var gräs, ibland mer jord än gräs, och lagen bestod av nio spelare. Men viljan var desto större. När en försöksserie i Gästrikland drog i gång 1933 var GGIK med från start, och redan i den allra första klubbmatchen slog både A-laget och reservlaget I14:s IF. Ett 50-tal åskådare såg början på något som snabbt skulle växa. Under de följande åren tog handbollen fart. Profiler som “Horris” Fredriksson och Rune Westerberg satte sin prägel på spelet, medan Vicke Widell växte fram som en central gestalt både på planen och senare vid sidan av den. 1936 tog GGIK klivet upp i division II, och några år senare började det lukta riktigt stort. 1940 stod GGIK som seriesegrare utan en enda förlust och kvalade till division I. Motståndet var hårt, Västerås IK och Norrköpings AIS blev för svåra, men marginalerna var små. Drömmen om allsvenskan var högst påtaglig. Ännu starkare blev säsongen 1941/42, då A-lag, B-lag och juniorlag vann sina serier och klubben dessutom tog hem DM-guldet. Herrhandbollen hade nått sin höjdpunkt. Men samtidigt blev problemen allt tydligare. Lokalerna räckte inte till. Ex-hallen på Kungsbäck var långt ifrån en arena för ett lag med allsvenska ambitioner. Publiken uteblev, intäkterna minskade, och till slut tvingades herrlaget ta ett steg tillbaka, trots att kvaliteten fortfarande fanns där. När herrhandbollen började tappa mark var det i stället damsidan som bar traditionen vidare. Under slutet av 1950-talet och början av 1960-talet växte en stark dam- och flickverksamhet fram, ledd av Vicke Widell. Resultaten lät inte vänta på sig. Redan tidigt stod det klart att Godis hade något särskilt på gång. 1963 blev ett av de mest framgångsrika åren i GGIK:s handbollshistoria. Att Godis vid den här tiden var bäst i distriktet rådde det inget tvivel om. Sex spelare togs ut till landskapslaget, och i utomhusspelet vann laget både serien och DM-finalen mot SHK slutade 4–1. Framgångarna fortsatte även inomhus. Seger i Gästrikeserien följdes av kval och avancemang till division II på nationell nivå. Klubben valde dock senare att avstå platsen. Kanske vägde erfarenheterna från tidigare år tungt, kanske spelade det in att Vicke Widell efter säsongen klev av, och att ansvaret nu låg på nye tränaren Rune Söderblom. I backspegeln framstår beslutet som klokt. Visserligen fortsatte Godis att dominera utomhusserien, men inomhus blev konkurrensen tuffare. Ändå förändrar det inte helhetsbilden: GGIK:s damhandboll hade nått en nivå som få andra klubbar i distriktet kunde mäta sig med. Under dessa år blev också Harry Kimhag en allt viktigare del av handbollens vardag i GGIK. Som tränare och ledare bar han verksamheten genom perioder när entusiasmen behövde lika mycket omsorg som taktiken. Harry stod för kontinuitet, lugn och ett djupt engagemang, egenskaper som betydde mycket i en sport där förutsättningarna ofta var sämre än viljan. Under 1960- och 70-talen var det framför allt dam- och flickhandbollen som höll handbollen levande i klubben. Flicklagen tog DM-guld, deltog i turneringar som Partille Cup, och träningskvällarna samlade 40–50 unga spelare. Det var liv, rörelse och framtidstro, även när herrhandbollen kämpade för sin överlevnad. Men lokalerna förblev ett sår som aldrig riktigt läkte. Utan riktiga hallar gick det inte att ta nästa steg, varken för damer eller herrar. Så småningom ebbade verksamheten ut. Ändå lever minnet kvar. Av fullsatta läktare, hårda matcher, episka dueller, och ett damlag 1963 som visade hur långt GGIK faktiskt kunde nå. Damhandbollen i GGIK nådde aldrig riktigt den nationella allsvenska nivån. Men på distriktsnivå satte laget standarden, inspirerade nästa generation och skapade ett arv som fortfarande värmer. Och kanske är det just där, i envisheten och gemenskapen, som handbollens verkliga segrar finns. I morgon öppnar vi lucka 14 i jubileumskalendern. ❤️💙 Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena. Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se Gävle GIK 0kommentarer

Lucka 12 – En sommardröm, byggd av ideella händer

Året var 1940. Ofred rådde i världen, framtiden var osäker, men mitt i allt detta tog GGIK ett beslut som skulle sätta spår i generationer. På Norrlandet, ut mot Bönan, införskaffades sommarhemmet Lindesberg. Ett ställe för vila, rekreation och samvaro. Ett andrum. Köpet gjordes till ett förmånligt pris, men eftersom klubben ännu inte var en registrerad förening fick en särskild byggnadsförening bildas: Byggnadsföreningen Lindesberg u.p.a. Den 20 juni 1940 vajade IOGT-flaggan för första gången över Lindesberg, vid en enkel men värdig invigningsfest. Då började ett kapitel som för många kom att betyda både slit och sommarlycka. För Lindesberg var aldrig bara ett sommarhem. Det var arbete – och mycket av det. Varje vår och sommar krävdes ideella krafter för att få platsen i skick. Det krattades löv, målades väggar, reparerades bryggor. Badstrand anlades, dansbana byggdes, golfbana och idrottsplan tog form, vatten drogs in och de omtalade ”hyddorna” uppfördes. Allt genom frivilliga insatser. Man minns de krökta ryggarna och de starka händerna. Namn som Bengt Dahlbäck, Oskar Lindkvist, Gottfrid Lindberg, Joel Melin, Oskar Norberg och Lennart Lundgren. Och inte minst Erik Olsson, ofta beskriven som de senare årens verkliga arbetsmyra. Även personer utanför klubben, som Strand, Ehrfelt och Wille Andersson, bidrog med tid och kraft. Lindesberg blev en plats för alla åldrar. Här badade man, drack kaffe, hyrde rum för några dagar eller en hel sommar. Loger och föreningar höll möten, idrottsmän förlade träningsläger hit, och gäster från när och fjärran återvände gärna. Och så var det tisdagsdanserna. När badvattnet i Lindesbergsviken försämrades tog dansen över. Ungdomar tog motorbåten Bimbo från Skeppsbron, steg i land vid bryggan, dansade hela kvällen, och for hem igen. Vissa somrar var Lindesberg framför allt dansens plats, andra somrar träningsläger eller utflyktsmål. Men ekonomin var alltid en kamp. Besöksantalet svängde, vädret ställde till det och kostnaderna för husmor och personal var svåra att bära. I årsberättelser från 50- och 60-talet återkom samma fråga: Hur gör vi Lindesberg mer attraktivt? Trots satsningar, som när virke från rivna Godtemplarträdgården fraktades ut 1951 för att rusta dansbanan, eller när medlemmar 1957 målade huset och lagade bryggan, gick kalkylen sällan ihop. Sommar efter sommar kämpade styrelsen vidare. Till slut gick det inte längre. 1966 såldes Lindesberg för 15 500 kronor. Några år senare revs byggnaderna i samband med industriplaner som aldrig blev verklighet. Ett kolkraftverk, eller senare ett stålverk, kom aldrig. Men Lindesberg försvann. Kvar blev minnena. Av somrar fyllda av arbete och skratt. Av danser på bryggan, träningsläger i kvällssol och kaffe efter badet. Och av devisen som en gång stod över porten: “Sommarhemmet blir vad du gör det till.” För GGIK blev Lindesberg just det. Inte den stora ekonomiska framgången – men en sommardröm, byggd av ideella händer och buren av gemenskap. I morgon öppnar vi lucka 13 i jubileumskalendern. ❤️💙 Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena. Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se Gävle GIK 0kommentarer

Lucka 11 – Från dammiga stigar till OS-arenan

GGIK:s friidrott hade en lång och brokig resa. Från de första stapplande stegen på Skyttegården, där pojkarna fick gräva grop för hoppen och följa en smal stig längs staketet, till storartade triumfer på Strömvallen och senare Åbyvallen, var det alltid kämpaglöd, påhittighet och kärlek till idrotten som drev klubben framåt. Till en början fanns inga gräsmattor, inga jämna banor, inga faciliteter värdiga en idrottsförening som ville mäta sig med de etablerade klubbarna. Skyttegården, stor, inhägnad och fylld av skjutövningar, blev träningsarena för friidrotten. Löparna fick nöja sig med stigen, hopparna med sina gropbyggen, och spjutkastarna med en bräda och några meter ansats. Ändå växte ett hjärta för friidrott fram här, och snart började resultat och ambitioner tala sitt tydliga språk. Redan under 1910-talet började GGIK göra avtryck i tävlingsprotokollen. Pionjärer som Manne Hessel, Lars Rosén, C. Andersson och den färgstarke Jocke Widell visade att det var möjligt att konkurrera trots de enkla förhållandena. Widell, med sitt namn för evigt inskrivet i GGIK:s historia, lade grunden till den stoltaste eran för friidrotten i Gävle. Hans söner, liksom många av klubbens andra unga talanger under decennierna som följde, fortsatte att bära facklan framåt. Mellan världskrigen och långt in på 1940-talet växte klubben, och medlemmarna började ta DM-medaljer, vinna lagtävlingar och sätta standarden i Gästriklands friidrott. Åke Nilsson, Viktor och Lennart Widell, samt andra ungdomar som Fritz Olsson och Gunnar Lundén, blev symboler för ett GGIK som trots sina resurser var fullt av hjärta och energi. På 1960-talet återuppväcktes sektionen tack vare Bengt Modigh. Med energi, tålamod och en nästan smittande glöd fick han tillbaka ungdomarna och lockade nya talanger som Bo Rune, Christer Eriksson och spjutkastarstjärnan Åke Nilsson. Klubben kunde åter glänsa i DM och ungdomstävlingar, och det blev starten på en period av enorm bredd och framgång. 1970-talet blev dekadensens och triumfernas år: GGIK vann stafetter, dominerade DM, fostrade landslagslöpare och kastare, och kunde stoltsera med namn som Bo “Skackan” Forssander, Sture Barsjö, Jan Olsson, Lars Hall, Christer Eriksson och Jan-Olof Modigh. Bo “Skackan” Forssander blev en riktig legend i GGIK:s friidrottshistoria. Han tog två SM-guld i 110 m häck, 1971 och 1972, och räknades som en av Europas bästa häcklöpare under sin tid. 1972 representerade han Sverige vid OS i München, där hans resa tyvärr tog slut i försöken, men hans prestationer och snabbhet gjorde honom till en inspirationskälla för hela klubben. Skackans namn nämndes med stolthet på varje tävling, och hans karriär satte standarden för nästa generation friidrottare i Gävle. Med tiden förändrades verksamheten. Klubben satsade mer på arrangemang än på träning, och friidrotten fick en ny roll i GGIK:s historia. Föreningen blev en viktig motor bakom uppskattade lopp och tävlingar – inte minst Godisterrängen, som lockade löpare i alla åldrar, och Gävle Halvmaraton, där GGIK satte sin prägel som arrangör snarare än tävlande klubb. Det var ett annat sätt att bidra till idrotten, men med samma ideella hjärta. Men även det mest glödande ljus slocknar till slut. Idag lever friidrotten i GGIK endast kvar i minnena, i protokollen och i de berättelser som vittnar om hur några pojkar på Skyttegården en dag blev en av Gävles stoltheter. Det var en friidrott som byggde på envishhet, kamratskap och kärleken till sporten. Den kanske inte längre finns på banorna, men i hjärtat av alla som någon gång satte sin fot på Strömvallen, Valbogatan eller Åbyvallen, lever GGIK:s friidrott vidare. I morgon öppnar vi lucka 12 i jubileumskalendern. ❤️💙 Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena. Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se Gävle GIK 0kommentarer

Lucka 10 – Nynäsgården: ett andra hem för generationer

Att Nynäsgården och klubbstugan haft en avgörande betydelse för Gävle GIK och de som vuxit upp i föreningen är ingen överdrift. Ser man tillbaka var våra ungdomar en privilegierad skara. Att få bygga och ha en egen klubbstuga, och att dessutom få kalla Nynäsgården för sin, var något alldeles extra. Något som formade både människor och gemenskap. Nynäsgården blev en samlingsplats. Inte bara för GGIK:s ungdomar, utan också för många andra. Hit kom man, morsade, slog sig ner och pratade om träningar, matcher och föreningsliv över en kopp kaffe. Det var öppet, levande och välkomnande. Ett nav i vardagen. När Niklas Wikegård långt senare satte ord på sin tid i GGIK sammanfattade han känslan träffsäkert: ”Gården svetsade oss samman!” En atmosfär som satt i väggarna Redan i dörren kände man igen sig. Den skeva, knirrande dubbeldörren, tapeterna, klubbvimplarna, allt bar spår av generationer av GGIK:are. Godisandan fanns där, i varje vrå. Nynäsgården var inte bara en byggnad, utan ett tillstånd. En känsla. Men egentligen var det inte herrgården i sig som betydde mest för ungdomarna. Det verkliga livet fanns runt omkring. I den gamla röda klubbstugan. På hockeybanan. Där tillbringades helger, kvällar och nätter. När det ljusnade drogs man ut för att ordna spelbar is inför kommande dag. Traditioner som gick i arv Att sova över i klubbstugan blev en tradition. Äldre förebilder hade gjort detsamma, och sakta tog nya årskullar vid. Det var stort att få stanna kvar, stort att få ta ansvar. I början gick det inte alltid perfekt. Isen blev inte alltid som den skulle. Men misstagen blev till lärdomar. Till slut var både ledare och förebilder nöjda. Så rullade åren vidare, från Masken Carlsson och Flygis Sjöberg, till Niklas Wikegård, Lillen Hedenström och Kuben Andersson. De som varit yngst blev äldre, och nya kullar tog deras plats. Jonas Jonsson, Micke Lind, Andreas Dackell, namn som i sin tur kom att betyda mycket för nästa generation. Det skapades en sammanhållning över åldersgränserna, något som blev ett av GGIK:s starkaste kännetecken. Och Nynäsgården var länken som höll allt samman. En hemvist för hela föreningen Sedan slutet av 1950-talet var Nynäsgården GGIK:s fasta punkt. Här byggdes klubbstugan med ideella krafter. Här anlades hockeybanan. Här bedrevs ungdomsverksamhet, kansliarbete, bingo, håltimmeverksamhet och ett vardagligt föreningsliv som växte i takt med medlemsantalet. Det var här GGIK till slut fick sin efterlängtade hemvist. ”Vi kände oss speciella. Inte bara för att vi hade tillgång till en hel herrgård, utan för att vi hade engagerade, uppoffrande ledare och en miljö som lärde oss ansvar, gemenskap och respekt – värdegrunder som följt med långt efter att idrottsåren tagit slut.” Inte längre vår – men alltid en del av oss I dag har GGIK inte haft Nynäsgården till sitt förfogande på flera år. Tiderna förändras och förutsättningarna likaså. Det kommer aldrig att bli som förr. Men betydelsen går inte att ta ifrån platsen. För dem som var med när Nynäsgården blev GGIK:s hem i slutet av 1950-talet finns i dag möjligheten att se barn och barnbarn växa upp i samma område. Minnas. Känna igen sig. Förstå vilken kraft en plats kan ha. Nynäsgården blev ett andra hem för en idrottsgeneration. Och även om nycklarna inte längre finns i våra händer, lever gården vidare i berättelserna, i minnena – och i Godisandan. ”Gården svetsade oss samman.” Det gjorde den. Och det kommer den alltid att ha gjort. ❤️💙 I morgon öppnar vi lucka 11 i jubileumskalendern. ❤️💙 Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena. Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se Gävle GIK 0kommentarer

Visa fler nyheter