Lucka 17 – Bandyn som banade väg för GGIK:s hockeyhjältar

Innan pucken började rulla på isen och SM-guld fyllde Gävle GIK:s hyllor, fanns det en annan sport som värmde klubbens hjärtan: bandy.

Redan 1926 tog GGIK upp bandyn på programmet, och det var framför allt de redan sammansvetsade fotbollsgrabbarna som ville pröva något nytt. För de flesta var det första gången de stod på en bandyplan, men bristen på erfarenhet vägdes upp av en stark gemenskap, kamratskap och laganda.

Ett tydligt exempel på detta engagemang var Kalle Karlsson från Valbo, som trots skiftarbete i Mackmyra en kall vintermorgon cyklade in till Gävle för träning när termometern visade minus 25 grader och klockan knappt slagit sex. Att spela bandy var inte alltid bekvämt eller lätt, men när ett sådant driv och engagemang fanns i laget blev varje träning och match en fest av vilja och uthållighet.

Debuten kom mot Kastet, sedermera Huge, och även om det blev en knapp förlust med 0–2, visade GGIK att inställningen var stark. Klubben började spela i reservlagsserien, där motståndet bestod av etablerade lag som Skutskär, Gefle IF och Brynäs. Här växlade segrar med förluster – en storseger mot GIF, en kämpainsats mot Skutskär som slutade 3–2, och utbyten med Uppsala Godtemplare, där man fick möta spelare av högsta klass, som Sicke Jansson.

Trots dessa framgångar blev bandyn aldrig någon långvarig stor sport inom GGIK. Efter ett tiotal år fick bandyklubborna ge plats för ishockeyn, som snabbt tog över både föreningen och stadens intresse. Men även om bandyn lades åt sidan, hade den lämnat ett bestående arv.

Många av de spelare som senare skulle bli legendarer i GGIK:s ishockeylag, bland andra Helge Vestin, Sven Lundkvist, Erik Sohlén, Horace Fredriksson, Sven Andersson, Hjalmar Törnkvist, Bertil Sohlén, Erik Forsell, Sigge Vestin och Erik Nyström, hade sina första erfarenheter av taktik, skott och spelintelligens på bandyplanen. Det var där de lärde sig samarbete, uthållighet och laganda – egenskaper som blev lika viktiga som teknik och styrka när de senare tog steget till ishockeyn.

På bandyplanen i Lergropen i Hemlingby utvecklade killarna de färdigheter som skulle göra dem till skickliga hockeyspelare. Det handlade inte bara om skott och dribblingar, utan även om förståelse för spelets rytm, positionering och timing. När de mötte SAIK, Forsbacka och Skutskär i mer eller mindre lekfulla turneringar, tränade de på att fatta snabba beslut, kommunicera i laget och behålla lugnet även när matcherna blev jämna och hårda.

Till syvende och sist visar bandyepoken att varje stor framgång har sina rötter i små, tidiga erfarenheter. Det handlar om att träna i minusgrader, kämpa på leriga och ojämna planer, och ändå stå upp tillsammans som ett lag. Det handlar om att lära sig respekt, samarbete och passion – värderingar som inte försvinner när sporten byts ut, utan som följer med spelarna, klubben och hela staden.

Idag, när vi blickar tillbaka på GGIK:s imponerande ishockeyhistoria med SM-guld, VM-medaljer och landslagsspelare som Hans “Stöveln” Öberg, är det lätt att glömma att grunden lades på bandyplanen. Men utan de där första stapplande skären, de kalla vintermorgnarna och de små triumferna i Hemlingby, hade Gävle GIK:s ishockeyhjältar aldrig blivit de legender vi minns idag.

Bandyn var början – och i den början finns en värme, glädje och gemenskap som fortfarande lever kvar i GGIK:s historia.

❤️💙❤️

Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se

I morgon öppnar vi lucka 18 i jubileumskalendern.

❤️💙❤️

Den 24 januari firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena.
Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se