Lucka 23 – SM-guldet som förändrade hela Hockeysverige

Det låg något i luften redan när säsongen 1956–57 tog sin början, något som var svårt att sätta fingret på men som ändå kändes tydligt för alla som rörde sig runt laget, runt Nynäs och runt hockeyn i Gävle. Det här var inte en vinter som de andra.

Mycket hade förändrats sedan säsongen innan. Flera av de stora namnen som burit Godis under många år hade lämnat klubben, Lasse Söderblom, Kurt Zederwall, Bertil ”Bomben” Carlbaum, Hans Ekberg, Karl-Erik Djusberg och Gunnar ”Kulan” Söderblom, och det var förändringar som märktes, både på isen och i omklädningsrummet. Men samtidigt hade något nytt vuxit fram. In kom Gert Blomé och Gösta Westerlund från Brynäs, den kvicke Perra Härdin från Söderhamn, och kanske viktigast av allt: tiden var mogen att släppa fram Karl-Göran ”Lill-Stöveln” Öberg, bara 18 år gammal, in i A-laget.

Och så fanns den stora, avgörande förändringen som skulle sätta tonen för hela säsongen:
Isstadion på Nynäs.

Den 18 november 1956 invigdes den nya arenan, modern, konstfrusen och med plats för över 8 000 åskådare, och med den förändrades förutsättningarna för ishockeyn i Gävle i grunden. Säsongen blev längre, träningen bättre och ambitionerna högre. I invigningsmatchen ställdes ett något förstärkt GGIK mot Tre Kronor, och inför 7 510 åskådare vann Godis med 5–2. Gösta Westerlund gjorde det allra första målet på den nya isen, och redan den kvällen byggdes en känsla av stolthet och framtidstro som skulle bära långt.


Ett föryngrat Godis med hunger

Lagledaren Weine Dahlbom hade under sommaren och hösten format ett lag som kanske inte var det mest namnkunniga i landet, men som präglades av fart, mod, disciplin och en tydlig vilja att bli bättre för varje vecka. Träningsdosen ökades rejält, laget tränade varje matchfri dag, ibland till och med två gånger om dagen, och det var nödvändigt, för det här skulle bli den längsta och mest krävande säsong som klubben dittills upplevt.

I seriespelet slutade GGIK tvåa bakom Leksand, men det var i det efterföljande SM-slutspelet som den här vintern på allvar skulle skriva in sig i historieböckerna. Fyra lag gjorde upp om guldet: Gävle GIK, Djurgården, Södertälje och Leksand. Det mesta av förhandssnacket handlade om Stockholmslagen, och ute i landet betraktades Godis mest som en outsider som kunde störa – men knappast avgöra. I Gävle visste man bättre.


Åtta tusen röster mot Djurgården

När slutspelet inleddes med hemmamatch mot Djurgården var det hockeyfeber i staden. Över 8 000 åskådare pressade sig in på Isstadion, och ytterligare tusentals fick vända i grindarna. Djurgården kom med landslagsstjärnor som Sven Tumba, Lasse Björn och Rolle Stoltz, och hade gjort mål i en takt som skrämde de flesta motståndare.

Ändå var det Stöveln Öberg som tystade allt tvivel när han gav Godis ledningen med 1–0. Läktarna exploderade i ett dån som nästan bar laget framåt av sig självt. Matchen slutade visserligen med förlust, men känslan efteråt var inte uppgivenhet – tvärtom. GGIK hade visat, både för sig själva och för hela hockey-Sverige, att de hörde hemma på den här nivån.

”Vi åker till Leksand för att vinna”

Och det var precis vad de gjorde.

Bortamatchen mot Leksand slutade 3–8, en närmast chockerande uppvisning där Godis spelade ut dalalaget fullständigt. Plötsligt var slutspelet helt öppet, och självförtroendet växte för varje minut på isen.

Nästa prövning väntade borta mot Södertälje, regerande svenska mästare och fulla av stjärnor. När hemmalaget gick upp till 2–0 såg det ut som att verkligheten skulle hinna ikapp GGIK. Men då klev Nilas Brundin fram och svarade för tre mål inom loppet av tre minuter, ett av dem sittande på isen, och vände hela matchbilden. Godis vann med 3–2.

Två raka bortasegrar.
Serieledning.
Något som knappt någon hade vågat drömma om.


Hela staden håller andan

Inför den avgörande matchen borta mot Djurgården gick Gävle in i ett tillstånd av total hockeyfeber. Eftersom direktsänd TV ännu inte existerade ordnades i stället direktreferat i Folkparken, extra telefonlinjer där man kunde ringa och höra ställningen, och till och med högtalare på tidningshusets fasad för att sprida nyheterna.

När pucken släpptes i Johanneshov var 18 020 åskådare på plats, nytt publikrekord för ishockey i Sverige. För många av de unga Gävlespelarna var trycket nästan overkligt.

Men återigen fick Godis en drömstart.
Lill-Stöveln Öberg slog in en retur redan i sitt första byte.
Gösta Westerlund gjorde två mål.
Djurgården chansade i slutet genom att spela med sex utespelare.
Det höll på att lyckas.
Men det gjorde det inte.
GGIK vann med 3–2.


Svenska mästare

När slutsignalen ljöd stod det klart: Gävle Godtemplares IK var svenska mästare.

Ett lag utanför Stockholmsregionen hade brutit mönstret och tagit hela Sverige med storm. Gert Blomé hade spelat så stort att han utsågs till matchhjälte, Hasse Isaksson stod stadigt i målet, och Stöveln Öberg fick till slut sitt efterlängtade SM-guld.

Det var en vinter som aldrig glöms.

Den mest lysande i GGIK:s ishockeyhistoria.

Och än idag, när man talar om vad Godis kan vara när allt faller på plats, när mod möter disciplin och publikens kraft blir till energi på isen – då återvänder tankarna alltid till vintern 1956–57. ❤️💙


Om du vill läsa mer finns all historia publicerad på ggikhistoria.se

I morgon öppnar vi den sista luckan i jubileumskalendern.

❤️💙

I morgon firar vi våra 120 år av idrott, gemenskap och klubbkänsla med jubileumsmatch på Monitor ERP Arena.
Boka din gratisbiljett och bidra till insamlingen för föreningen på ggik120.se